Sola i Karlstad

Vilken underbar dag jag vaknat upp till! Befinner mig i skrivande stund i Karlstad där solen skiner så starkt att man behöver solglasögon för att inte kisa som en överpretentiös catwalkmodell. Det har egentligen aldrig slagit fel. Under min tid i Karlskoga och de gånger jag besökte den värmländska huvudstaden sken alltid solen från högan sky. Oavsett årstid egentligen. Solen sken. Varje gång. Kan ni då förstå att jag gillar staden? Blir glad så fort jag tänker på den.

Jag fick för övrigt lära mig att uttrycket ’sola i karlsta’ egentligen inte alls har med solen att göra utan anspelar på en kvinna (lade inte namnet på minnet) från förr som i sitt humör alltid sken som en sol. Idag finns hon i statyform utanför Wermlands museum.

Nåväl. Nu har tåget rullat iväg och om ett par timmar är jag hemma i Stockholm igen. Tillbaka till verkligheten. Hotellsäng och bufféfrukost i all ära, men nog är det allt skönt att komma hem till sig ändå?

Förbannade dubbelmoral

Häromdagen kunde man läsa om den 16-åriga flicka som i Turkiet blev levande begravd av sin far och farfar. Sjuka, sjuka människor för övrigt. För att hon hade manliga kompisar. En fruktansvärd kulturell (observera, jag skriver kulturell och inte religiös) företeelse som tyvärr inte är alltför ovanlig i vissa delar av världen. Att det inte har någonting som helst med Islam att göra tycker jag är oerhört viktigt att poängtera. Jag kan inte nog poängtera hur viktigt det är. Inte bara för att göra omvärlden observant över denna enorma skillnad, men också för att lyfta upp frågan för diskussion hos alla parter så att denna groteska kvinnosyn associeras med det den egentligen har att göra med, dvs barbarism och ingenting annat.

Det är uttjatat med hedersmord och hela den balunsen, jag vet. Men jag kan inte förstå varför man blir mer upprörd över att svenska soldater blir dödade av talibanska extremister än över alla de stackars flickor och kvinnor som lever runt omkring oss och som ständigt får leva i ett förtryck som hämmar deras utveckling och frihet. Jag blir rent ut sagt förbannad över den dubbelmoral som vi människor upprätthåller när vi väljer våra ”strider”. Hur man lätt glömmer bort kvinnorna och deras livssituation på bekostnad av det som är politiskt korrekt och som råder för stunden.

Jag för min del hoppas att fadern och farfadern blir inlåsta i första bästa mörka cell och att de slänger bort nyckeln för all framtid.

På språng

Jäklar vad det händer grejer! Jag hann knappt sätta mig framför datorn på kontoret i morse innan min kalender för veckan blev proppfull. Så nu är det bara att tuta och köra. Något som jag förvisso stormtrivs med men som ställer till det för mig rent privat. Jag blir så uppe i varv och exalterad över allt kul som jag ska ordna med att jag nuförtiden inte hinner träna, än mindre äta och sova ordentligt. (Fast det där med äta gör i och för sig inte så himla mycket eftersom jag ändå har några överflödiga kilon som vägrar ge med sig.)

Jag tror och hoppas att det bara är en övergångsperiod innan jag får rutin på de här tvära kasten. Ena stunden planerar jag informationsmöten med kollegor och lokala organisationer för att i nästa stund vara tvungen att boka om allting för att min chef skickar mig på uppdrag till Karlstad vilket är fallet nu på onsdag till exempel. Men jag klagar dock inte. Tycker det är enormt inspirerande med de tvära kasten och är det något jag fullkomligt älskar så är det variation i arbetsuppgifter. Att dag ut och dag in göra samma sak är döden för mig. Då tappar jag stinget och arbetslusten. Därför passar mitt nya uppdrag mig perfekt som handen i handsken.

Så imorgon kväll drar jag till Karlstad som sagt för att föreläsa inför ett gäng värmlänningar på onsdag, för att sedan på torsdag vara tillbaka i Stockholm och göra samma sak för en ny samling människor. Underbart, underbart. Jag älskart!

Var inte rädd för att utmana dig själv

Jag har varit lite dålig med mitt bloggande på senaste tiden. Främst på grund av att jag inte har mycket till tid eller lust att blogga, men också för att jag inte har haft mycket till inspiration. Jag vill nämligen inte att det här ska bli ännu en i raden av många ”det här och det här har jag gjort idag”-blogg. Hellre inte skriva något alls än att skriva något bara för att. Därav bristen på inlägg just nu. Men då och då lär jag skriva av mig ett par rader eller fler så kom gärna tillbaka. Man vet nämligen aldrig när jag kan komma med något briljant inlägg som kanske kan få dig att se på din tillvaro i ett annat ljus. Tänk, det vore väl mäktigt? Att kunna ha den påverkan på folk?

Veckans bästa, (även om det förvisso är en dag kvar på veckan), är den enorma utmaning jag ställdes inför i onsdags då min chef gav mig cirka 20 timmar att förbereda en föreläsning jag skulle hålla för 150 personer på en konferens på torsdag förmiddag. Jag kan säga att jag våndades mycket inför det. Det var långt ifrån självklart för mig att jag skulle klara av det. Jag skulle förvisso göra det, något annat var för mig otänkbart, eftersom det skulle innebära ett enormt kliv framåt i min karriär. Men frågan för mig var dock hur bra det skulle bli? Bland det värsta jag vet är föreläsare som står och läser innantill eller som är så svaga i sin framställning att osäkerheten skiner igenom. Antingen vill jag göra något riktigt bra eller så kan det lika gärna vara. Några halvdana mesyrer är inte min grej. Men det visade sig att det blev riktigt jäkla urbra! Jag fick applåder och massor med beröm efter föreläsningen vilket – återigen – fick mig att inse vilken enorm talang jag besitter och hur mycket man kan klara av om man bara stålsätter sig och bestämmer sig för att göra det. Jag intalade helt enkelt mig själv att jag kunde göra det och att det var upp till mig att se till och göra det bra också. Och så blev det. Jag hade kort om tid att förbereda mig på och jag var egentligen långt ifrån tillräckligt påläst om ämnet jag skulle föreläsa om. Men kan man ”ordblaja” som jag kan och kan man också använda vanligt sunt förnuft kombinerat med ett logiskt tänkande kan jag meddela att man klarar sig väldigt bra faktiskt.

Jag är stolt över mig själv. Riktigt stolt. Jag tar därför med mig den här erfarenheten in i nästa vecka och tänker försöka se till att fortsätta utmana mig själv i samma anda. Ett tips från coachen är således att göra något som vid blotta tanken känns skrämmande men som du innerst inne vet att du  kan klara av. Gör det i så fall. Jag lovar, du kommer känna dig hög på den kicken efteråt när du klarat av det med bravur. Och den känslan är värd all ångest. Helt klart!

Neverending story

Jag har tidigare nämnt att det här året kommer bli sjukt bra. För mig alltså. Riktigt jäkla bra. Jobbmässigt kommer det här året att bjuda på så mycket utmaningar att jag känner att möjligheterna är oändliga. Känslan av att jag kan bli och göra det jag sätter som målsättning, det är en häftig känsla just nu. Helt sjukt. Jag kan för närvarande inte ens få ner det på pränt hur mäktigt det känns just nu. Tankarna och idéerna bara far runt i huvudet på mig. Jag behöver sätta mig ner och sortera allt för att få ordning på den här karusellen. För sanna mina ord, den här marockanen kan gå långt.

För övrigt börjar jag bli riktigt trött på den här Saab-historien som aldrig verkar ta slut. Kan ingen bara utföra ett barmhärighetsmord och få slut på hela den här plågan?

Det kommer mera

Efter en härligt avkopplande helg med fina människor känner jag mig redo att ta itu med den verklighet som kallas liv och arbete. Jag har, utan att överdriva, många strängar på min lyra. Men med planering går det mesta att få gjort, det är jag övertygad om. Arbetet (som jag för närvarande älskar), studier, socialt engagemang och umgänge med fina vänner gör att jag just nu ser känner hur det spritter i hela kroppen av förväntan över allt det magnifika som ligger framför mig. Jag ska försöka att dela med mig av det jag kan och känner kan vara värdefullt att sprida. Men framtiden ser ljus ut, det måste jag säga.

En kvinna som viger sitt liv åt andra är en kvinna som inte har funnit en man att ge sitt liv åt. (Tawfiq Al-Hakim)

Utanför vad?

Jag känner mig grymt nöjd med veckan som har gått. Hittills. Det är ju trots allt två dagar kvar. Men arbetsveckan är i alla fall över. Skönt. Stress från början till slut. Men rolig stress. Utbildning i presentationsteknik, planeringsmöte med konsultföretaget, möten med olika föreningar och organisationer som avlöste varandra och slutligen fokusgruppsmötet idag som gick alldeles lysande. Jag älskar när kreativa människor samlas för att diskutera ämnen vi alla har kunskap om och brinner för. Det är då man faktiskt kan få fram de frön av förändringar som behövs för att vi tillsammans ska kunna åstadkomma en reell förändring för alla de människor som befinner sig i det som vi modern tid kallar för utanförskap.

Vilket fult ord egentligen. Utanförskap. Vi stigmatiserar och sätter en vi-och-dom-stämpel på människor som inte ens har en aning om att de befinner sig i något som folk kallar för utanförskap. Utanför vad? De bor och lever ju mitt ibland oss. Man får nästan för sig att de bor i ett inhägnat område likt de reservat som de vita förpassade indianerna till och som de till och med än idag lever i. Kan ingen komma på en bättre definition av människor som ännu ej deltar i arbetslivet men som ändå är del av det samhälle vi alla bor och lever i?

Pennfack, pappersmapp, agendan och min plånbok. Mina främsta (och alla svarta) hjälpmedel när jag springer runt på mina möten runt om i Stockholm. Plånboken kan man i och för sig diskutera vad den gör i samlingen.

Långlivad men mördad

På Nationalencyklopedins hemsida kan man göra ett test för att se vem av 150 historiska personer man är mest lik. Jag gjorde det såklart. Av de 150 historiska personer som finns i den databasen påstås jag vara mest lik drottning Victoria av Storbritannien. En ganska mäktig och intressant liknelse om man säger så. Man kan även hitta tvillingen till detta resultat och då fick jag fram Golda Meir och Indira Gandhi. Golda Meir har jag fram tills idag faktiskt aldrig hört talas om, men Indira Gandhi var en trevlig överraskning. Indira, tillsammans med Pakistans Benazir Bhutto, är exempel på kvinnor som fascinerat mig enormt. Jag blev i och för sig inte så jätteförvånad över resultatet, jag har ju alltid varit lagd åt det idealistiska hållet med en förkärlek för politik och samhällsfrågor.

Men det är ju inte direkt några fagra damer à la Marilyn Monroe precis. Fast man ska väl inte klaga. För vem vill inte vara en driftig och skicklig nationalsymbol, som visserligen blir mördad men dock inskriven i historien som en av de mest inflytelserikaste kvinnorna i den politiska världshistorien.

Så vem vet, om 200 år kanske någon gör ett liknande test och får fram Leila som den av 150 historiska personer de påminner mest om. Konstigare saker har ju hänt.

På tal om vädret…

Det är ett väldans klagande på vädret just nu. På hur kallt det är, hur vidrigt snöigt det är, hur mycket man längtar till värmen och solen osv, osv. Överallt läser man om hur folk har fått nog av den här vinterkylan och hur de inte för sina liv kan förstå vad de gör i det här landet.

Tänk, att det gör jag med. Undrar vad de gör i det här landet alltså. För det kan väl ändå inte komma som en överraskning för folk att vi faktiskt bor i ett av de nordligaste och kallaste länderna i världen? Att det faktiskt kan bli kallt och jäkligt emellanåt och att inget klagomål i världen kan någonsin ändra på det. Så min undran är varför de bor kvar om det är så äckligt och groteskt kallt att de inte står ut med sig själva? Det lönar ju sig ändå inte att klaga, så varför fortsätta med det? Vore det inte bättre att istället acceptera att det är så här vädret är i smällkalla Sverige och istället lägga fokus på hur man kan klä sig varmt och lägga energin på annat konstruktivt istället? Eller så får de väl flytta till varmare breddgrader. Vi lever trots allt i globaliseringens tider och det är i princip hur lätt som helst att bara packa sina väskor och flytta till typ Thailand istället där en månadsranson av mat kostar lika mycket som en påse jordnötter på Lidl. Om man nu föredrar värme menar jag.

Snälla, gör oss alla en tjänst och sluta klaga. Vi bor i Sverige. Vänj er. Eller flytta. End of story.

Jag har något att erkänna

Jag måste erkänna en sak. Men lova att inte göra narr av mig för det. Eller se ner på mig för det. Jag är trots allt tjej. Och singel. I storstan. Så det här borde inte komma som en överraskning. Att jag älskar Sex and the City alltså. Aj. Love. It. Eller som Carrie myntade det själv. Me lajkee.

Jag såg precis trailern för filmen som ska släppas i sommar. Har inte läst något om filmen på nätet. Om var de har filmat. Om vem som har designat kläderna. Om vilka skokollektioner som pryder tjejernas fötter, osv. Inget sånt. Så när jag såg trailern blev jag glatt överraskad. Så överraskad att jag nu officiellt räknar dagarna till premiären. Varför undrar ni? Jo. För att de har varit i MARRAKECH! Min favoritstad i hela Marocko. Den absolut bästa staden som finns på hela den afrikanska kontinenten. Jag säger den afrikanska för på den europeiska är det Paris och på den amerikanska är det utan tvekan SATC-staden itself, New York. Städer jag såklart har besökt och förälskat mig i. Kolla nu in trailern och dröm er bort. För i sommar ska vi till Marocko. Jag och the girls.